♥

Idag när jag kom hem från jobbet så hade mamma tagit ut veterinären till Hnokki igen precis som igår. Rusade in och bytte om och sprang ut till stallet. Han bara stod där i boxen och flåsade, hans näsborrar var helt utvidgade och han såg ut att vara svettig. Han ville inte stå still på sina fyra ben utan trampade och lyfte på dem en efter en. Efter en stund ställde han sig i kiss-ställning, även så kallad fångställning och jag minns när Frida sa till mig att de tär ett tecken på fång. Jag pressade tillbaka tårarna. min häst, mitt allt, försvinn inte från mig, for genom mitt huvud. Han fick en spruta med smärtstillande rakt in i blodet som skulle verka på ca 30 min. Veterinären plockade även bort hans framskor för att lätta på trycket lite. Det var så hemskt att se hur han inte orkade hålla upp benet som hon lyfte upp för att lossa på skon, han liksom lutade sig mot henne och en gång slet han sig loss också för att han inte klarade av att hålla balansen på tre ben pga smärtan. Tillslut verkade smärtlindringen äntligen börja verka, vilket kändes som en evighet för mig. Det gjorde så ont i hjärtat att se honom där, ha ont, och det brände bakom ögonen på mig av att bara stå där och känna sig så maktlös och att inte kunna ändra på saker och ting hur mycket man än skulle vilja.

Du är allt jag har kvar.

Och jag älskar dig, så himla mycket

♥