Carrie
Alltså. I förrgår när jag och Fredric skulle kolla på film, bestämde vi oss för att se Stephen Kings, Carrie. Sure why not tänkte jag, han brukar ju göra grymma filmer men samtidigt brukar de vara så sjukt obehagliga. Jag har nog aldrig blivit så rädd som jag blev till den här filmen, inte ens när jag såg the grudge.. De sista sekunderna av filmen skrek jag högt som jag vet inte vad, och plötsligt efter det började jag gråta som ett barn, haha! Men Fredric tyckte nog mest att det var gulligt för han höll om mig och tröstade mig, hehe, men lite roligt tror jag nog han tyckte att det var. Sen fick han sova längst ut den natten!
Anyways, det resulterade i att jag tvingade mig själv att ligga vaken och glo på tv så länge jag orkade den här natten när jag skulle sova själv. Men när jag inte orkade vara vaken mer så tände jag lampan och sov med den på som den fegis jag är! haha! Men det funkade iallafall. Som Fredric sa, det är hjärnan som spelar ett spratt med dig. När man släcker lampan blir man rädd, för man är rädd för det man inte kan se, och som man i sin tur inte har någon kontroll över.
Kommentarer
Trackback
